annergie.blogg.se

I år är det 22 år sedan jag stod där långt långt bak i startledet vid Berga by och bara väntade på att få komma igång. Då hade jag 90 långa kilometer framför mig och jag visste att det skulle komma att ta hela dagen. Som längst hade jag åkt tre mil men hade väl 60 mil skidor i benen. Hade jag vetat då vad jag vet idag hade ju träningsupplägget sett helt annorlunda ut. 

Det var en hel del styrketräning och simning och många och långa promenader. Intervallträning var det ingenting av.  Sluttiden hade väl varit nån timme bättre med  bättre uppladdning. 

Förhållandena var inte de bästa för oss som startade långt bak. Efter nån timmes åkning var spåren obefintliga och jag fick stanna vid några tillfälle och lägga på klister för att ha nåt fäste. 

När jag hade tre mil kvar var jag säker på att jag inte skulle orka. Men då ser jag en buss men folk som hoppat av och det var mest män som stod där så då gav jag mig sjutton på att jag skulle klara av det. Bara att bita ihop. Vid sista " matstället" drack jag kaffe och vilken kick det gav underbart. Jag hade min mamma och moster med mig som stöd. Jag körde loppet själv men vi var några som höll ihop större delen av loppet.   

Jag hade så fruktansvärt ont i fötterna på slutet pga obefintliga spår och extremt sladdrigt före.  När jag tog av mig pjäxorna efter loppet hade jag skavsår och blod runt om mina fötter. Kunde knappt få på mig skor efter en härlig dusch. 

Under loppet hade jag ju hela tiden koll på klockan och ett schema med mig i fickan för att hålla koll på när repet skulle dras vid varje station.  Jag hade ingen som helst lust på att bli avplockad ur spåren. 

Jag åkte skidor i 11 långa timmar vilket jag så här i efterhand känner mig imponerad av. Att åka skidor så många timmar är inget annat än det. 

Nu sitter jag i soffan framför tvn och ska om 8 minuter få se starten. Jag bokade av mitt pass idag, jag har ju kört fyra pass den här veckan redan. Jag älskar att kolla längdåkning och jag känner att jag verkligen saknar den träningsformen. 

Jag är ju uppvuxen med längdskidor och som barn var vi alltid till fjällen, Funäsdalen/ Tänndalen, och där åkte vi mest längd upp på olika fjäll men det blev också lite slalom.  Under många år var vi många som samlades i fjällen. Mostrar, morbröder, kusiner, morföräldrar, tremänningar. Säker15-20 personer  i alla åldrar.  Jag vet att när jag kanske var runt 10 år drog jag småsyskon och kusiner i en sån barnpulka upp för backarna mot toppstugan. Jag har alltid gillat när det är lite jobbigt. 

Nytt inlägg i eftermiddag men nu går starten för det 92 Vasaloppet. Funderar på om jag skulle ta och anmäla mig till 100 års jubileét om 8 år.  Hade ju varit häftigt. 

Önskar er en härlig söndag. 

Kramkram